Ståfralla= samlag i stående position.

Nu kommer ett jättegott recept på kålsallad.

Börja med att riva kål och morötter, till sätt lite tärnad fetaost (i mitt fall var den lite för gammal så vi kan ju säga att den va extra lagrad).
Sallad ska ju vara gott och nyttigt så nu kommer vi till det som gör den god:
Vräk på med majonäs, ingen jävla lättmajonäs utan den fläskiga feta sorten. Nu kommer den riktiga finalen!
Fram med resterna från helgen, rota långt in i kylen tills du hittar...whait for it... Pizzeriabean! Just det! Du hörde rätt! I med en liten klick, bara en matsked sen har du den godaste och onyttigaste jävla salladen du kan tänka dig.
Enjoy!!!

Dom här senaste dagarna har varit kaos! Först det vanliga familjekaoset sen skulle mannen som för tillfället äger aktier i mitt hjärta börja tala ut om Gammla spöken och då flippade jag.
jag blev arg och ledsen och sa för mycket.
Efter en rejäl fylla och lite rannsakande i själen så har jag kommit fram till att allt gick till så här:
1 jag träffade mannen som hade allt och blev lite kär.
2 han drog från landet
3. Jag blev en maktlös och ensam psykobitch
4 jag medicinerade mig själv och gick i samtal hos mina egna spöken och nu...
5... Ska jag ta kontroll över mitt liv och låta det gå som det går med den här. jag ska låta all kontakt med honom va en liten guldkant på vardagen och den dagen det inte är någon guldkant längre så raderar man.

I bland kan jag bli så hysterisk så jag skrämmer mig själv, jag hatar när jag blir så. Jag förvånar mig själv att jag kände så mycket för någon jag har träffat så lite även, så här kan jag ju inte hålla på, jag är ju vuxen.

Kroppens största organ, mitt hudorgan krånglar. Jag har finnar i hela ansiktet och utslag mellan brösten!
Av alla ställen så får eksem mellan lökarna!
Så om ni ser någon som står och krafsar sig mellan brösten så är det jag.

Huvva för en julafton huvva för en jul
Huvva påskafton huvva för en påsk
Onga dyngt uti våffeljärnet, uti våffeljärnet
Onga dyngt uti våffeljärnet, uti våffeljärnet
Och klämt åt!

Nu är jag hemma efter en dryg vecka i Norrland.
Under den här veckan har huset (som är byggt 1985) hunnit bli både vatten och strömlöst.
Jag är inte uppväxt i en lappkåta det är bara det att när man har byggt sitt hus längst ut på elnätet och har eget vatten så blir det så och det passar inte mig längre. Jag vill att elen ska funka och vattnet ska komma när jag vrider på kranen, tunnelbana är ett plus!
Det här får jag kritik för eftersom mina släktingar tycker att timrade små stugor med kamin är definitionen av lycka. Självklart får alla ha sina åsikter men jag tycker det är tråkigt att jag blir kritiserad för min, som vanligt.
Är det fult att växa upp på landet, flytta till stan och inte längta tillbaka?

I normala fall har jag full kontroll över allt jag gör. Jag har piller som håller mig vaken och som får mig att sova, jag har appar som hjälper mig att ha sten koll på min menscykel bara för att jag vill ha total kontroll över det som jag kan ha kontroll över. Som det är nu så har jag inte total kontroll över vissa delar av mitt liv och det smittar av sig på allt. Förra månaden fick jag mens 4 dagar för tidigt och den här månaden så fick man PMS-delux. Jag har haft finnar stora som Afrika och ätit oavbrutet, hela eftermiddagen och kvällen har jag bara velat gå upp på mitt rum för att gråta en skvätt! Sen tillkommer andra problem som kan liknas lite vid marskatter.
Snart byts det här ut mot svåra Kramper och en lättare anemi och det ska bli trevligt den här gången.
Allt är ju relativt.

Igår när jag var på väg från Sundsvall hände något som kan få en att skita knäck i spiraler!

Jag åkte på flovägen ( en liten väg med många potthål) som vanligt så körde jag kanske lite för fort eftersom min lilla bil går som en oljad blixt!
Plötsligt så lägger sig en bil bakom och tanken slår mig att det kanske är en polisbil men när han har legat där och puttrat bakom mig en lång stund så blir högerfoten tung och jag tänker att han kanske vill tävla.
Jag gasar på lite till men vägen va lite hal så jag jag drar ner till den behagliga hastigheten 120 kilometer i timmen. Och plötsligt så ser jag blåjlus i backspelgeln, jag vrålar:
- Helvete också!!
Men beslutar mig för att lugnt och stillsamt ta emot mina böter och be till Herren Gud att jag får behålla mitt körkort.
När snuten kommer fram till bilen så frågar han var jag kommer ifrån och jag kommer ju från Sollefteå så då sa jag det, då frågat han om jag står skriven här och det gör jag ju inte så jag säger att jag står skriven i Solna eftersom jag bor där.
Han undrar vad jag gör i sollefteå och jag undrar när jag ska få mina böter,
När jag sagt att jag är här för att hälsa på mamma och pappa så ger den fan tillbaka körkortet och säger att jag ska åka vidare.
För en sekund tänkte jag fråga om jag inte körde för fort men sket i det och körde vidare.

Jag fattade ingenting men jag misstänker att dom trodde att någon hade snott en bil i Solna och brummade runt i Sollefteå.

Nu står jag inför valet mellan att fortsätta spara och tokresa när jag Har råd eller att spara ihop 46 tusen och åka till Hawaii i okt och läsa engelska.
Grejen är lite den att jag kan var lite för gammal för den typen av språkresa och jag ska eventuellt göra några andra resor i höst. Nu får jag tänka till lite, för det är ju lite av ett lyxproblem.

Det börjar vist dra ihop sig för klass återträff för 86or, vissa ser till och med fram emot det! Skulle i och för sig vara lite spännande att se vad alla gör och jag tror ju inte att jag är den största looosern i alla fall.
Undrar om man blir bjuden?

Beuty and the geek!
Först tyckte jag att programideen va idiotisk men nu har jag ändrat mig.
Det hela går alltså ut på att man tar en riktig bimbo och parar ihop med en riktig nörd och sen ska dom lära du av varandra. Framför allt så dom bota alla förutfattade meningar om varandra och ibland slutar det med att dom blir kära så jag kan förstå syftet.

Ett stort plus är dessutom att jag bli fan nästa tårögd av fossilexperter astrofysiker och nationella matteproffs!
Det är något med intelligenta karlar som får mig att vilja bitas!!

Jag har två små plåster... Jag menar katter. Min små plåster...katter, har saknat mig när jag har varit bortrest och nu under kvällen har dom trotsat döden med att vara på undervåningen med mig och alla hundar bara för att dom vill vara med sin mami.
När jag skaffade mina plåster...katter... Så tänkte jag bara ha lite sällskap men jag trodde inte man kunde älska djur så mycket och jag förstår inte att det finns människor som låter sina djur svälta och vada i sitt eget bajs.
Mina små plåster... Jag menar katter, är mitt bästa köp någonsin och dom ger mig kärlek medan jag ger dom... Precis vad dom vill.
Nu ska jag och mina bedårande plåster... Jag menar katter... Snusa och sova i en liten hög i sängen för när mami har varit bortrest måste plåstren.. Katterna... Sitta som klistrade på henne så hon inte smiter igen.

Jag har sett att det är mycket stavfel i mina inlägg men jag skriver dom på min Iphone så t9 spelar sina spratt även. ni förstår säkert vad det står ändå.

Den 21 nov 2011 tog en underbar kvinna sitt sista andetag.
Allt började när jag stod på E4 utanför en buss eftersom jag var på väg. Till Hanna men bussen funkade inte så vi väntade på en annan.
Mamma ringde och pratade och som vanligt så nämnde hon i förbifarten att dom hade "hittat något" på mormor.
Efter att ha fått dra ur henne att mormor hade en cancer tumör så hävdade hon stenhårt att det hade hon minasann sagt till mig innan, vilket hon inte hade.
Mormor opererades en onsdag och jag ringde säkert 4 gånger till avdelningen för att få veta hur det hade gått.
På kvällen vid 6 kom hon till avdelningen och hade förlorat en del blod men dom hade fått bort cancern, nu väntade bara cellgifter och strålning för att gardera sig.
Jag hälsade på henne på sjukhuset dagen efter och hon var pigg och gnällde lite på att dom inte tog lite av bukfettet när dom ändå var där och skar.

Sen kom cellgifterna. Jag var där på varenda en, kunde jag inte vara med på hela så gick jag upp på lunchen och pratade lite.
Första gången dom satte in medicinen så fick hon en allergiskteaktion och kunde inte andas, jag bara satt bredvid och höll henne i handen medan sköterskan ringde på akutläkare och rummet fylldes med folk. Jag ville så gärna bara säga till henne att hon skulle vara lugnt och att dom tar hand om henne men jag vågade inte öppna munnen för då skulle tårarna fullkomligt spruta.
Det gick bra och när allt var stabilt gick jag tillbaka till jobbet och stod i omklädningsrummet och storgrät i en kvart.
På sista cellgiftet kom jag dit sista halvtimmen och då satt mormor på sängkanten i en svart mössa, full med munsår och 10 kilo lättare än innan.
Hon va så sjuk att hon knappt orkade prata med mig så jag erbjöd mig att hämta ut hennes medicin åt henne på Apoteket, kön va så låg att hon redan satt i taxin när jag kom tillbaka.
Jag gav henne medicinen sa:
-åk hem, vila och bli frisk nu.
Sen stängde jag bildörren och det var det sista jag sa till min mormor.
Den 21 nov var jag hemma från jobbet, en kompis hade sovit över från kvällen innan. Mamma ringde vid 12 och sa att mormor var död och att hon va på väg till Stockholm.
Jag mins att jag knappt trodde det var sant, hon skulle ju bara hem och bli frisk! Sista cellgiften var gjord och hon skulle ju bara samla styrka för strålning och sen skulle hon få tillbaka håret och vara frisk.
Hon hade plötsligt blivit sämre på morgonen och morfar hade ringt ambulans, både ambulans och helikopter kom och dom försökte få igång hjärtat men avslutat efter ett tag. Hon var för svag och sjuk. Dom åkte och några timmar senare kom dom och hämtade kroppen.
Jag var hemma hela veckan, jag kunde inte komma ur sängen för att gå och jobba och framför allt kunde jag inte fatta att hon var borta. En person som funnits där för mig i hela mitt liv var borta.
Mormor och morfar hade varit gifta i 54 år och döden hade nu skilt dom åt, morfar grät oavbrutet i en vecka och varenda bild på mormor i huset blev överhängda med skynken, han hade förlorat sin bästa vän, dom var verkligen som varsin halva och nu var den ena borta.
På begravnigen spelades fångarnas kör på orgel, mormor och morfar hade köpt dom billigaste biljetterna till operan bara för att få gå någon gång på 60-talet.
Under begravningen stod prästen och sa någon om naturen, jag mins inte riktigt vad men allas blickar var fästa vi kistan, plötsligt flyger en fjäril från någon av blommorna på kistan upp till fönstret på kyrkan, alla såg den, inte bara jag. Hur stora är oddsen för att det ska vara en fjäril i kyrkan i dec?
Jag vet inte vad det var men det värkar inte bättre än att det var ett litet litet begravningsmirakel.

På julafton såg min morfar en bild på mormor, han började gråta och sa det vackraste och sorligaste jag hört:

Det där var min människa, det var en stor förlust.

Är hos min bästa vän Hanna-banan i några dagar och vi tänkte se på film och bestämde att vi skulle se 50/50, en film om en kille som har cancer.
Min mormor dig i cancer i nov och det var kanske lite för tidigt för fy vad jobbigt det blev att se den.
Vissa scener där han får cellgift började jag böla som en lite tjej eftersom jag var med på alla mormors cellgifter så vet jag hur det luktar och känns så då fick jag världens klump i magen.

... Och fortfarande känna saker som man aldrig känt förut?
Man tycker att puberteten borde ha klarat av alla känslor så man liksom vet vad som väntar men hjärnan uppdaterar sig som en iphone och hittar på nya.
Jag har liksom följt hjärtats väg och bara känt efter inte tänkt efter så mycket efter som jag är så trött på att tänka efter. Allt har känts underbart och och jag har lyckats skita i vad som ska komma efter jag har bara gjort det som känts bra och inte det som för väntats.
Idag blev något lite verkligt och nu är jag plötsligt lite rädd. Alla dom här "tänk omen" kom ikapp och jag har faktiskt något att förlora på det här om det inte går bra, samtidigt som att jag kan vinna på att det går dåligt och förlora på att det går bra. Ja ni hör ju!
Jag är rädd för att vakna och inte känna så här mer samtidigt som jag är rädd för att aldrig kunna känna mer. Jag är framför allt lite rädd för vad som finns bakom den här rosa dimridån av första intryck.

Idag hälsade vi på min farbror och faster i deras lilla hus på landet.
Jag sa som jag tyckte, att jag själv aldrig skulle kunna bo så men att dom har det bra där för som gillar ju det.
När vi kommer hem så säger min mamma:
- ja men du vet vell att han är sjuk? Det är det han menar med att inte kroppen orkar.
Som vanligt så har jag inte fått veta ett jävla Piss och hon hasplar ur sig sånt som om det vore dagens rätt liksom.
Nej jag hade inte en aning och exakt så här gjorde hon när min mormor blev sjuk och min mormor klarade sig inte, min farbror kommer att klara sig men han är fortfarande sjuk.
Sedan mormor dog så blev det liksom så påtagligt för mig att sjukdomar faktiskt vinner ibland och det skrämmer liksom mig.
När min mamma beter sig som om det är något som jag borde veta så blir jag arg, jag kan inte veta allt och allt rinner inte av mig!
Jag blir rädd när Dyrbara och oersättliga människor blir sjuka men det är inte ok att bli det enligt min mamma.

Igår när alla va på topp så gjorde vi den där leken när man skriver en mening och sen lämnar man ett eller två ord och viker bort så fortsätter personen brevid, så här blev det:

Det var en gång en prostituerad som hade hiv. Han hette pär och hade en så jävulskt stor pung att frizell storknade men cheriffen var påväg till krogen därefter gick han till garderoben där hans slavinna var.
TA DEN DJUPT!!!!
I näsan och titta inte på fingret efter för att sexleksaker va lite överkurs så alla gick hem och svepte varasin flaska polsk fulvodka.
Slut

Det här är som ljuv fyllepoesi!

Vid 12 somnade jag på soffan efter en halvseg hemma fest utanför övik. Efter ca 30 min kommer en kille och ska kladda på mig och jag motar bort. Efter ett tag skiter jag i det och går och lägger mig i sängen och efter ca 30 min får jag sällskap, en ok deal eftersom han faktisk äger sängen. När jag har motat bort honom för 6 gången så ger han sig. Då kommer snubbe nr 2 med tjej nr 2 och dom börjar göka på muggen, länge. När dom är klara somnar dom på soffan och då tänker jag:
-nu får jag sova!
Det tar 5 min så börjar aset bredvid att snarka!
Bara några timmar till så kan jag köra hem sen!

Det är så konstigt hur man blir skadad fast man aldrig tappar hoppet.

Man dejtar, träffar någon bråkar och blir sviken. Ofta, även fast man är den som dumpar, så brukar man ha blivit sviken på något sätt.
Då gör man enligt konstens alla regler och kommer över det hela sen bestämmer man sig för att lägga fokus någon annanstans, karriär, resor eller på figuren och då! Då när man inte letar eller dejtar då dyker dom upp.
Och när man hittar någon med massor av potential och som säger saker som får en rodna över hela kroppen och flina dumt så blir man misstänksam. Det är liksom svårt för en flicka som har gått genom livet med as att tro på att det verkligen finns bra killar fast man inners inne vet att dom finns, andra hittar dom ju!