Den 21 nov 2011 tog en underbar kvinna sitt sista andetag.
Allt började när jag stod på E4 utanför en buss eftersom jag var på väg. Till Hanna men bussen funkade inte så vi väntade på en annan.
Mamma ringde och pratade och som vanligt så nämnde hon i förbifarten att dom hade "hittat något" på mormor.
Efter att ha fått dra ur henne att mormor hade en cancer tumör så hävdade hon stenhårt att det hade hon minasann sagt till mig innan, vilket hon inte hade.
Mormor opererades en onsdag och jag ringde säkert 4 gånger till avdelningen för att få veta hur det hade gått.
På kvällen vid 6 kom hon till avdelningen och hade förlorat en del blod men dom hade fått bort cancern, nu väntade bara cellgifter och strålning för att gardera sig.
Jag hälsade på henne på sjukhuset dagen efter och hon var pigg och gnällde lite på att dom inte tog lite av bukfettet när dom ändå var där och skar.

Sen kom cellgifterna. Jag var där på varenda en, kunde jag inte vara med på hela så gick jag upp på lunchen och pratade lite.
Första gången dom satte in medicinen så fick hon en allergiskteaktion och kunde inte andas, jag bara satt bredvid och höll henne i handen medan sköterskan ringde på akutläkare och rummet fylldes med folk. Jag ville så gärna bara säga till henne att hon skulle vara lugnt och att dom tar hand om henne men jag vågade inte öppna munnen för då skulle tårarna fullkomligt spruta.
Det gick bra och när allt var stabilt gick jag tillbaka till jobbet och stod i omklädningsrummet och storgrät i en kvart.
På sista cellgiftet kom jag dit sista halvtimmen och då satt mormor på sängkanten i en svart mössa, full med munsår och 10 kilo lättare än innan.
Hon va så sjuk att hon knappt orkade prata med mig så jag erbjöd mig att hämta ut hennes medicin åt henne på Apoteket, kön va så låg att hon redan satt i taxin när jag kom tillbaka.
Jag gav henne medicinen sa:
-åk hem, vila och bli frisk nu.
Sen stängde jag bildörren och det var det sista jag sa till min mormor.
Den 21 nov var jag hemma från jobbet, en kompis hade sovit över från kvällen innan. Mamma ringde vid 12 och sa att mormor var död och att hon va på väg till Stockholm.
Jag mins att jag knappt trodde det var sant, hon skulle ju bara hem och bli frisk! Sista cellgiften var gjord och hon skulle ju bara samla styrka för strålning och sen skulle hon få tillbaka håret och vara frisk.
Hon hade plötsligt blivit sämre på morgonen och morfar hade ringt ambulans, både ambulans och helikopter kom och dom försökte få igång hjärtat men avslutat efter ett tag. Hon var för svag och sjuk. Dom åkte och några timmar senare kom dom och hämtade kroppen.
Jag var hemma hela veckan, jag kunde inte komma ur sängen för att gå och jobba och framför allt kunde jag inte fatta att hon var borta. En person som funnits där för mig i hela mitt liv var borta.
Mormor och morfar hade varit gifta i 54 år och döden hade nu skilt dom åt, morfar grät oavbrutet i en vecka och varenda bild på mormor i huset blev överhängda med skynken, han hade förlorat sin bästa vän, dom var verkligen som varsin halva och nu var den ena borta.
På begravnigen spelades fångarnas kör på orgel, mormor och morfar hade köpt dom billigaste biljetterna till operan bara för att få gå någon gång på 60-talet.
Under begravningen stod prästen och sa någon om naturen, jag mins inte riktigt vad men allas blickar var fästa vi kistan, plötsligt flyger en fjäril från någon av blommorna på kistan upp till fönstret på kyrkan, alla såg den, inte bara jag. Hur stora är oddsen för att det ska vara en fjäril i kyrkan i dec?
Jag vet inte vad det var men det värkar inte bättre än att det var ett litet litet begravningsmirakel.

På julafton såg min morfar en bild på mormor, han började gråta och sa det vackraste och sorligaste jag hört:

Det där var min människa, det var en stor förlust.