Nu ska jag sätta mig och författa ett brev till barnet som ska bli av mina ägg (förhoppningsvis) men det är så svårt! det är ingen jag kommer att känna, det är inte mitt barn bara min DNA och det är inte enns säkert att den här personen kommer att vilja läsa det. jag vet inte vad jag ska skriva? ska jag berätta om mig själv som jag är nu? eller hur jag vill bli? den personen kanske kommer ha jättestora förväntningar på hur jag ska vara och sen blir den besviken på att jag bara är en tatuerad student som lever singelliv med massor av drömmar som förmodligen aldrig kommer att gå i uppfyllelse.  ska jag skriva vad jag är stolt över med mig själv? varför jag valde att göra det här? ska jag skriva brevet i du-form? känns ju dumt att göra det när personen inte finns än.

JÄTTESVÅRT!