jag vet inte om det är ölen som talar eller min lilla livs kris angående min civilstatus, men jag känner sorg just nu, en sorg för kärleken.
Träffade precis två av världens finaste kärlekspar och kännde: jag kanske aldrig kommer att kunna känna så här!
Jag vet att man känner så varenda jävla gång någon som varit fint tagit slut men den här gången har det kommit upp en mur solid som  självaste klagomuren runt allt som inblandar kännslor hos mig.
När jag ser gulliga gravida mammor som bara stålar "lycka" så kan jag inte hjälpa att känna att det här kanske aldrig händer mig. Gravid kanske jag kommer att bli men fråga är om man någonsin kommer att bli så där strålande lycklig som vissa är.
Jag kan väll påstå att jag är lycklig nu, jag går en bra utbildning och min mamma och pappa är finast i världen (storebror med så klart) men det här lyckliga i-alla-dagar-förhållandet kanske inte är för mig. jag kanske är ämnad för större ting, utom det jag har drömt om hela mitt liv, KÄRLEKEN.
Jag har precis brytit med en av världens finaste killar, men det funkade inte mellan oss, jag kunnde alltså inte enns få det att funka med honom, vem kan jag då få det att funka med?
Just nu har jag förlikat mig med tanken och koncentrerar mig på att börja älska och hitta mig själv igen så det kanske är det jag kommer att få göra, det kanske är jag själv som är leva-lycklig-i-alla-mina-dagar-förhållandet?