Jag gör mitt bästa för att inte deppa över beslutet att blåsa av hela kär på avstånd grejen. Det går sådär, antar att alla sitter i hallen och lyssnar på Molly sanden samtidigt som dom storgråter.

Det värsta är att jag inte exakt varför jag är ledsen. I grund och botten så är det nog för att jag känner mig blåst.
Jag har inte just haft problem att fixa killar men när jag hittar något som jag vill ha så får jag det inte.
Jag är arg och besviken och jag vill veta vad jag har gjort för att förtjäna att vara kär och lycklig.
Jag har liksom kommit i den åldern då alla gifter sig och skaffar barn, även jag är ju en av dom flickorna som vill träffa min drömprins och skaffa barn och leva lyckliga i alla sina dagar men i stället blev jag en hoppfull, naiv 25åring med fortplantningsutmaningar.
Med andra ord, inga barn för min del och när det gäller dejtandet så ser det lite mörkt ut.
Jag vill ha June Carter/Cash-kärlek
Jag vill va dirty dancing-kär
Jag vill ha en huset fullt-familj
Jag vill träffa en helt egen Harry goldenblatt

Min mormor och morfar var gifta i 54 år, dom var bästa vänner och äkta makar hela livet. Finns såna äktenskap numera? Jag kanske är bortskämd när det gäller lyckliga äktenskap. Man kanske borde sänka sina krav och nöja sig som många andra. Fyrverkerier och evig lycklig kärlek kanske är skitsnack ändå. Man kanske inte ska träffa någon som får en att känna sig underbar i alla lägen, man kanske ska nöja sig med att saker och ting funkar och känns ok.

En kompis till mig är, om möjligt, ännu värre än jag när det gäller snusk. Han berättade att om man ligger med någon, kommer och sedan fortsätter ändå så liksom vispas äggvite ämnena i sagget och man kan faktiskt vispa maräng i ett kvinnligt sköte.
Han hade vist prövat, dock prövade han inte att grädda "marängen" men enligt honom så blev den fluffig och fin.

Förstår ni att den här människan kan få mig att asgarva på mina värsta dagar?

När jag blir så där ultraledsen som bara tjejer blir så kan jag nästan ta ett steg ifrån mig själv och se hur patetisk jag ser ut.
Är det onormalt att hantera sin olycka som tredje person.
Sedan jag kom hem från jobbet har jag suttit på hallgolvet och lyssnat på deppiga låtar med darrande underläpp och skakande av karatetårar som forsar och känt mig oönskad och värdelös.
När är det min tur att få det jag vill ha?

Jag sa ifrån idag. Jag kan inte fortsätta prata med någon som jag tycker om eftersom den personen finns på andra sidan jorden.
Han kanske aldrig kommer tillbaka och jag har inte kunnat tänka på någon annan så länge det har funnits en lite chans att han en dag ska vilja ha mig.
Jag måste försöka gå vidare. Dessutom har jag lärt mig genom åren att jag är snygg, charmig, bra i sängen men väldigt lätt att lämna och komma över.
Jag blev rädd att han en dag skulle ändra sin status på face book och där står jag sårad och snopen.
Jag ville helt enkelt avsluta innan jag blev avslutad.

Det som knäcker mig mest är att alla säger att jag är så snygg och smart och vissa vill ha mig men dom som jag vill ha vill inte ha mig.
Jag är hellre ful och lycklig än snygg och olycklig.

Some nights, I stay up cashing in my bad luck
Some nights, I call it a draw
Some nights, I wish that my lips could build a castle
Some nights, I wish they'd just fall off

But I still wake up, I still see your ghost
Oh Lord, I'm still not sure what I stand for oh
What do I stand for? What do I stand for?
Most nights, I don't know anymore...

This is it, boys, this is war - what are we waiting for?
Why don't we break the rules already?
I was never one to believe the hype - save that for the black and white
I try twice as hard and I'm half as liked, but here they come again to jack my style

And that's alright; I found a martyr in my bed tonight
She stops my bones from wondering just who I am

Well, Some nights, I wish that this all would end
Cause I could use some friends for a change
And some nights, I'm scared you'll forget me again
Some nights, I always win, I always win...

But I still wake up, I still see your ghost
Oh Lord, I'm still not sure what I stand for, oh
What do I stand for? What do I stand for?
Most nights, I don't know...

Well, this is it guys, that is all - five minutes in and I'm bored again
Ten years of this, I'm not sure if anybody understands
This one is not for the folks at home; Sorry to leave, mom, I had to go
Who the fuck wants to die alone all dried up in the desert sun?

Som vanligt så drömmer jag mycket när jag snoozar. Sist drömde jag en superläskig mardröm men den här gången blev det en het dröm om Anton Hysén, mums!
I mina drömmar är han hetro i alla fall.

Jag har ett hål inom mig som jag har försökt fylla igen med sprit och tillfälliga bekantskaper men inget hjälper. Jag trodde inte att jag skulle hitta någon som var så svår att komma över

Jag har precis haft en livlig diskussion med en av mina bästa arbetskollegor. Hon är 9 år äldre än mig och helt övertygad om att jag en dag kommer att tänka precis som hon men jag tror inte det. Hon har en bra lägenhet och är förlovad med en kille som hon älskar, jättebra. Hon är helt övertygad om att alla vill ha trygghet och veta precis vad man får jämt men jag vill inte det. Jag vill ha äventyr och lite spänning och kanske bli lite överraskad ibland. Fast anställning är lite av en boja för mig och jag vill ha en egen lägenhet bara för att känna frihet att göra som jag vill.
Jag tror inte att jag kommer att leva lycklig med någon i alla mina dagar och framför allt tror jag inte att allt löser sig bara jag blir kär. Det är ju då problemen dyker upp!
Självklart vill jag också ha någon att älska som bara är min men jag räknar inte med det i nuläget och jag tänker inte sitta på den här arbetsplatsen och bli förbittrad det är en sak som är säker!

För ett tag sen hittade jag en kille som jag tyckte om. Sen blev känslan lite som någon av lapparna som folk satte upp hemma i Norrland på hembyggdsgården. Först var lappen hel och ren och färgerna talade ett tydligt budskap. Sen regnade det och lappen blev blöt. Sen sken solen på den så den bleknar, man kan fortfarande se va det står men papperet blir tunnare och till slut sitter inte lappen där längre men falurödfärgen är starkare röd på just den platsen där lappen satt.

Vad har jag gjort folk egentligen?!
Mina vänner behandlar mig som om jag vore cyanid och jag får bara kärringgnäll på jobbet!
Jag har nog med mitt eget! Jag orkar inte med det här!

Jag är den typen av flicka som alla tycker om men ingen vill ha.

Just nu känner jag mig väldigt ensam och försöker fylla tomrummet med... Ja, fylla.
Jag dricker för mycket och gör dumma saker och dagen efter får jag bakisångest, och min bakisångest är inte att leka med.
En del av mig vill hoppa från en bro eller svälja massor med piller, inte för att dö utan för att någon ska ta hand om mig. Jag vill slippa vara stark när jag mår dåligt men det känns inte som att någon finns för mig som kan hjälpa mig genom det här. Jag har alltid tagit hand om mig själv men nu orkar jag inte!
Om jag drar ner gardinerna och gömmer mig så ingen ser så kanske det går över.

Ståfralla= samlag i stående position.

Nu kommer ett jättegott recept på kålsallad.

Börja med att riva kål och morötter, till sätt lite tärnad fetaost (i mitt fall var den lite för gammal så vi kan ju säga att den va extra lagrad).
Sallad ska ju vara gott och nyttigt så nu kommer vi till det som gör den god:
Vräk på med majonäs, ingen jävla lättmajonäs utan den fläskiga feta sorten. Nu kommer den riktiga finalen!
Fram med resterna från helgen, rota långt in i kylen tills du hittar...whait for it... Pizzeriabean! Just det! Du hörde rätt! I med en liten klick, bara en matsked sen har du den godaste och onyttigaste jävla salladen du kan tänka dig.
Enjoy!!!

Dom här senaste dagarna har varit kaos! Först det vanliga familjekaoset sen skulle mannen som för tillfället äger aktier i mitt hjärta börja tala ut om Gammla spöken och då flippade jag.
jag blev arg och ledsen och sa för mycket.
Efter en rejäl fylla och lite rannsakande i själen så har jag kommit fram till att allt gick till så här:
1 jag träffade mannen som hade allt och blev lite kär.
2 han drog från landet
3. Jag blev en maktlös och ensam psykobitch
4 jag medicinerade mig själv och gick i samtal hos mina egna spöken och nu...
5... Ska jag ta kontroll över mitt liv och låta det gå som det går med den här. jag ska låta all kontakt med honom va en liten guldkant på vardagen och den dagen det inte är någon guldkant längre så raderar man.

I bland kan jag bli så hysterisk så jag skrämmer mig själv, jag hatar när jag blir så. Jag förvånar mig själv att jag kände så mycket för någon jag har träffat så lite även, så här kan jag ju inte hålla på, jag är ju vuxen.

Kroppens största organ, mitt hudorgan krånglar. Jag har finnar i hela ansiktet och utslag mellan brösten!
Av alla ställen så får eksem mellan lökarna!
Så om ni ser någon som står och krafsar sig mellan brösten så är det jag.

Huvva för en julafton huvva för en jul
Huvva påskafton huvva för en påsk
Onga dyngt uti våffeljärnet, uti våffeljärnet
Onga dyngt uti våffeljärnet, uti våffeljärnet
Och klämt åt!

Nu är jag hemma efter en dryg vecka i Norrland.
Under den här veckan har huset (som är byggt 1985) hunnit bli både vatten och strömlöst.
Jag är inte uppväxt i en lappkåta det är bara det att när man har byggt sitt hus längst ut på elnätet och har eget vatten så blir det så och det passar inte mig längre. Jag vill att elen ska funka och vattnet ska komma när jag vrider på kranen, tunnelbana är ett plus!
Det här får jag kritik för eftersom mina släktingar tycker att timrade små stugor med kamin är definitionen av lycka. Självklart får alla ha sina åsikter men jag tycker det är tråkigt att jag blir kritiserad för min, som vanligt.
Är det fult att växa upp på landet, flytta till stan och inte längta tillbaka?

I normala fall har jag full kontroll över allt jag gör. Jag har piller som håller mig vaken och som får mig att sova, jag har appar som hjälper mig att ha sten koll på min menscykel bara för att jag vill ha total kontroll över det som jag kan ha kontroll över. Som det är nu så har jag inte total kontroll över vissa delar av mitt liv och det smittar av sig på allt. Förra månaden fick jag mens 4 dagar för tidigt och den här månaden så fick man PMS-delux. Jag har haft finnar stora som Afrika och ätit oavbrutet, hela eftermiddagen och kvällen har jag bara velat gå upp på mitt rum för att gråta en skvätt! Sen tillkommer andra problem som kan liknas lite vid marskatter.
Snart byts det här ut mot svåra Kramper och en lättare anemi och det ska bli trevligt den här gången.
Allt är ju relativt.

Igår när jag var på väg från Sundsvall hände något som kan få en att skita knäck i spiraler!

Jag åkte på flovägen ( en liten väg med många potthål) som vanligt så körde jag kanske lite för fort eftersom min lilla bil går som en oljad blixt!
Plötsligt så lägger sig en bil bakom och tanken slår mig att det kanske är en polisbil men när han har legat där och puttrat bakom mig en lång stund så blir högerfoten tung och jag tänker att han kanske vill tävla.
Jag gasar på lite till men vägen va lite hal så jag jag drar ner till den behagliga hastigheten 120 kilometer i timmen. Och plötsligt så ser jag blåjlus i backspelgeln, jag vrålar:
- Helvete också!!
Men beslutar mig för att lugnt och stillsamt ta emot mina böter och be till Herren Gud att jag får behålla mitt körkort.
När snuten kommer fram till bilen så frågar han var jag kommer ifrån och jag kommer ju från Sollefteå så då sa jag det, då frågat han om jag står skriven här och det gör jag ju inte så jag säger att jag står skriven i Solna eftersom jag bor där.
Han undrar vad jag gör i sollefteå och jag undrar när jag ska få mina böter,
När jag sagt att jag är här för att hälsa på mamma och pappa så ger den fan tillbaka körkortet och säger att jag ska åka vidare.
För en sekund tänkte jag fråga om jag inte körde för fort men sket i det och körde vidare.

Jag fattade ingenting men jag misstänker att dom trodde att någon hade snott en bil i Solna och brummade runt i Sollefteå.

Nu står jag inför valet mellan att fortsätta spara och tokresa när jag Har råd eller att spara ihop 46 tusen och åka till Hawaii i okt och läsa engelska.
Grejen är lite den att jag kan var lite för gammal för den typen av språkresa och jag ska eventuellt göra några andra resor i höst. Nu får jag tänka till lite, för det är ju lite av ett lyxproblem.

Det börjar vist dra ihop sig för klass återträff för 86or, vissa ser till och med fram emot det! Skulle i och för sig vara lite spännande att se vad alla gör och jag tror ju inte att jag är den största looosern i alla fall.
Undrar om man blir bjuden?

Beuty and the geek!
Först tyckte jag att programideen va idiotisk men nu har jag ändrat mig.
Det hela går alltså ut på att man tar en riktig bimbo och parar ihop med en riktig nörd och sen ska dom lära du av varandra. Framför allt så dom bota alla förutfattade meningar om varandra och ibland slutar det med att dom blir kära så jag kan förstå syftet.

Ett stort plus är dessutom att jag bli fan nästa tårögd av fossilexperter astrofysiker och nationella matteproffs!
Det är något med intelligenta karlar som får mig att vilja bitas!!

Jag har två små plåster... Jag menar katter. Min små plåster...katter, har saknat mig när jag har varit bortrest och nu under kvällen har dom trotsat döden med att vara på undervåningen med mig och alla hundar bara för att dom vill vara med sin mami.
När jag skaffade mina plåster...katter... Så tänkte jag bara ha lite sällskap men jag trodde inte man kunde älska djur så mycket och jag förstår inte att det finns människor som låter sina djur svälta och vada i sitt eget bajs.
Mina små plåster... Jag menar katter, är mitt bästa köp någonsin och dom ger mig kärlek medan jag ger dom... Precis vad dom vill.
Nu ska jag och mina bedårande plåster... Jag menar katter... Snusa och sova i en liten hög i sängen för när mami har varit bortrest måste plåstren.. Katterna... Sitta som klistrade på henne så hon inte smiter igen.

Jag har sett att det är mycket stavfel i mina inlägg men jag skriver dom på min Iphone så t9 spelar sina spratt även. ni förstår säkert vad det står ändå.

Den 21 nov 2011 tog en underbar kvinna sitt sista andetag.
Allt började när jag stod på E4 utanför en buss eftersom jag var på väg. Till Hanna men bussen funkade inte så vi väntade på en annan.
Mamma ringde och pratade och som vanligt så nämnde hon i förbifarten att dom hade "hittat något" på mormor.
Efter att ha fått dra ur henne att mormor hade en cancer tumör så hävdade hon stenhårt att det hade hon minasann sagt till mig innan, vilket hon inte hade.
Mormor opererades en onsdag och jag ringde säkert 4 gånger till avdelningen för att få veta hur det hade gått.
På kvällen vid 6 kom hon till avdelningen och hade förlorat en del blod men dom hade fått bort cancern, nu väntade bara cellgifter och strålning för att gardera sig.
Jag hälsade på henne på sjukhuset dagen efter och hon var pigg och gnällde lite på att dom inte tog lite av bukfettet när dom ändå var där och skar.

Sen kom cellgifterna. Jag var där på varenda en, kunde jag inte vara med på hela så gick jag upp på lunchen och pratade lite.
Första gången dom satte in medicinen så fick hon en allergiskteaktion och kunde inte andas, jag bara satt bredvid och höll henne i handen medan sköterskan ringde på akutläkare och rummet fylldes med folk. Jag ville så gärna bara säga till henne att hon skulle vara lugnt och att dom tar hand om henne men jag vågade inte öppna munnen för då skulle tårarna fullkomligt spruta.
Det gick bra och när allt var stabilt gick jag tillbaka till jobbet och stod i omklädningsrummet och storgrät i en kvart.
På sista cellgiftet kom jag dit sista halvtimmen och då satt mormor på sängkanten i en svart mössa, full med munsår och 10 kilo lättare än innan.
Hon va så sjuk att hon knappt orkade prata med mig så jag erbjöd mig att hämta ut hennes medicin åt henne på Apoteket, kön va så låg att hon redan satt i taxin när jag kom tillbaka.
Jag gav henne medicinen sa:
-åk hem, vila och bli frisk nu.
Sen stängde jag bildörren och det var det sista jag sa till min mormor.
Den 21 nov var jag hemma från jobbet, en kompis hade sovit över från kvällen innan. Mamma ringde vid 12 och sa att mormor var död och att hon va på väg till Stockholm.
Jag mins att jag knappt trodde det var sant, hon skulle ju bara hem och bli frisk! Sista cellgiften var gjord och hon skulle ju bara samla styrka för strålning och sen skulle hon få tillbaka håret och vara frisk.
Hon hade plötsligt blivit sämre på morgonen och morfar hade ringt ambulans, både ambulans och helikopter kom och dom försökte få igång hjärtat men avslutat efter ett tag. Hon var för svag och sjuk. Dom åkte och några timmar senare kom dom och hämtade kroppen.
Jag var hemma hela veckan, jag kunde inte komma ur sängen för att gå och jobba och framför allt kunde jag inte fatta att hon var borta. En person som funnits där för mig i hela mitt liv var borta.
Mormor och morfar hade varit gifta i 54 år och döden hade nu skilt dom åt, morfar grät oavbrutet i en vecka och varenda bild på mormor i huset blev överhängda med skynken, han hade förlorat sin bästa vän, dom var verkligen som varsin halva och nu var den ena borta.
På begravnigen spelades fångarnas kör på orgel, mormor och morfar hade köpt dom billigaste biljetterna till operan bara för att få gå någon gång på 60-talet.
Under begravningen stod prästen och sa någon om naturen, jag mins inte riktigt vad men allas blickar var fästa vi kistan, plötsligt flyger en fjäril från någon av blommorna på kistan upp till fönstret på kyrkan, alla såg den, inte bara jag. Hur stora är oddsen för att det ska vara en fjäril i kyrkan i dec?
Jag vet inte vad det var men det värkar inte bättre än att det var ett litet litet begravningsmirakel.

På julafton såg min morfar en bild på mormor, han började gråta och sa det vackraste och sorligaste jag hört:

Det där var min människa, det var en stor förlust.

Är hos min bästa vän Hanna-banan i några dagar och vi tänkte se på film och bestämde att vi skulle se 50/50, en film om en kille som har cancer.
Min mormor dig i cancer i nov och det var kanske lite för tidigt för fy vad jobbigt det blev att se den.
Vissa scener där han får cellgift började jag böla som en lite tjej eftersom jag var med på alla mormors cellgifter så vet jag hur det luktar och känns så då fick jag världens klump i magen.

... Och fortfarande känna saker som man aldrig känt förut?
Man tycker att puberteten borde ha klarat av alla känslor så man liksom vet vad som väntar men hjärnan uppdaterar sig som en iphone och hittar på nya.
Jag har liksom följt hjärtats väg och bara känt efter inte tänkt efter så mycket efter som jag är så trött på att tänka efter. Allt har känts underbart och och jag har lyckats skita i vad som ska komma efter jag har bara gjort det som känts bra och inte det som för väntats.
Idag blev något lite verkligt och nu är jag plötsligt lite rädd. Alla dom här "tänk omen" kom ikapp och jag har faktiskt något att förlora på det här om det inte går bra, samtidigt som att jag kan vinna på att det går dåligt och förlora på att det går bra. Ja ni hör ju!
Jag är rädd för att vakna och inte känna så här mer samtidigt som jag är rädd för att aldrig kunna känna mer. Jag är framför allt lite rädd för vad som finns bakom den här rosa dimridån av första intryck.