varenda gång jag ska klicka på "spara och publicera" så läser jag para och lubricera.
Det har jag tänkt på varenda gång jag har bloggat sen jag startade bloggen.

Ännu en gång så inbillar jag mig att jag äntligen har insett vilket sinnestillstond jag befinner mig i men sen förstår jag att jag är lika vilse som vanligt.
Jag känner mig som mig själv när jag är bitter och okär, när jag vill hoppas på att jag äntligen hat träffat någon blir jag per aoutomatik inte mig själv längre utan ett tomt skal av det ja va när jag levde och dom kännslorna jag känner då känns som dom inte är där för tt stanna och jag är hela tiden nervös för vad som ska hända när dom tar slut.
jag tycker om mig själv när jag är bitter singel då behöver jag aldrig bli besviken och det känns tröstande och tryggt.

Det är ett riktigt skitväder ute nu så till och med fåglarna ser ut att frysa. Jag har två skator utanför fönstret nu och den ena är förövrigt mer stoleksmässigt lik en struts än en skata men dom ser ut att frysa, eller så låtsats dom bara frysa för att den andra ska tycka synd om den första så dom ska få en ursäkt att kramas.

Det bor en liten kanin i buskarna här utanför, ibland hoppar den på snön lite så där som dom gör i sagorna då känns det som att vi lever i en litten sagan om ringen-värd men sen går det över när glassbilen kör förbi dagiset och dom små matrealisterna springer fram till grinden och vrålar som om livet hängde på det.

Jag och Korviz har lekt en lek, prova den! vissa är omöjliga att svara på.

http://killfuckmarry.tumblr.com

nu är jag lite förbannad igen först var jag tvungen att lägga om benet på hunden och det gjorde ju ont och sved när jag rengorde så han skrek och jag grät för att det kändes som att jag gorde illa honom, sen läser jag mailet från hans husse där det står att han måste uträtta något innan han kan hämta hunden så han kommer inte och hämtar honom förren någon dag senare.
Hans hund kommer inte att känna igen honom när han kommer hem så snart behåller jag hunden! måste man tala om för en person som köper en hund att man måste stanna hemma lite oftare eller hitta på saker då man kan ta med sin hund?

jag börjar bli trött på det här! hade det inte varit för att jag tycker så jävla mycket om den hunden hade jag bett hans husse äta sitt eget skit för länge sen.

Jag kan inte låta bli att blanda ihop två tjejer som kommer från grannbyn till min hemby.
det handlar om två spinkiga tjejer som pratar likadant, ser likadana ut och är precis lika spinkiga och pinniga så för mina ögon är dom exakt likadana det är liksom inget unikt med dom så jag har inget jag kan komma ihåg dom med så jag blandar ihop dom.

Trivs vissa med att inte ha något som utmärker dom från andra?

Mitt Ex (och då menar jag ex, vi gorde slut för minst 2 år sedan) har bestämt att jag inte får följa med till landet tillsamans med resten av gänget eftersom hans tjej blir sotis. jag kan förstå hela situtionen han sitter i men jag kan ändå inte hjälpa att tycka att det är orättvist.
jag tycker det är jättesynd att hans flickvän ser mig som ett hot (helt i onödan eftersom jag inte skulle gå den vägen igen om jag så fick betalt) eftersom jag gillar henne och gärna skulle bli vän me henne.
Jag blir bara sur när jag blir straffad gång på gång för att jag är hans ex, det började me att jag hittade en ny kille efteråt och då fick jag bara gå på vissa fester där han inte va och våra gemensamma vänner valde att gå på hans fester istället för mina och så vidare, då hade jag konstant dåligt samvete för att jag hade hittat någon annan men nu känns det som att jag får ett straff igen.
Ska jag vara ärlig så ångrar jag att jag blev i hop me honom mer nu än någonsin, jag har aldrig ångrat det förut utan tänk att vi hade ju kul ett tag och så men när jag fortfarande inte får vara bara han kompis utan ett äkligt ex så blir jag ledsen och arg!

När har jag betalat klart? Så fort det blir problem i hans liv så får jag fan för det! Jag orkar inte trippa på tå runt honom nu! när ska man sluta vara snäll?

Jag har kommit fram till att jag är helt omöjlig! jag är helt sjukt kär i kärleken och det bästa jag vet är att älska någon skoningslöst men just nu vill jag bara älska mitt ex, jag älskade inte att leva med honom men det var bra när det var bra.
Han förtjänar dessutom att bli gråten över, jag ska vara lite ensam och hitta mig själv (jag misstänker att det kan ta tid) och sedan kanske någon trillar in eller låter bli, vad vet man, men vad jag vet är att det ska fan inte vara vem som helst.


Perfect couldn't keep this love alive
You know that I love you so, I love you enough to let you go

And I want you to know you couldn't have loved me better

Jag älskar att vara uppe på nätterna, speciellt på sommaren när luften är sval och luktargott och allting är tyst eller tystare än vanligt.
Alla Dömmande ögon ligger begravda under sina ögonlock världen känns ännu mindre. Man känner sig ensam fast på ett bra sätt, ifred.
När jag bodde hemma brukade jag köra omkring i bilen och lyssna på musik och sjunga högt och ljudligt för ingen hörde. Ibland åkte jag runt med en gammal vän som brukade göra samma sak. Vi lyssnade på samma tre låtar, rökte en massa cigg och pratade om allt, ibland pratade vi inte enns bara lyssnade på musik.

När jag var mindre hade jag och min bror en sommar när vi satt uppe hela nätterna och tittade på Apornas planet-filmerna som gick mitt i natten på fyran. Filmerna är inte speciellt välgjorda men det betydde mer att vara med storebror, sat-tyg är nog en av dom få saker vi kan göra ihop utan att bråka.

Nu på senare tid har jag blivit en smula självdestruktiv, ingen kan ju ha missat att jag var packad 4 dagar av 7 förra veckan. Det har även blivit en del impuls-piercingar/tatueringar men jag antar att det är mitt lilla sätt att skära mig i handlederna. Det kanske låter konstigt men jag behöver det här, Jag mår piss men jag måste få göra det och jag ångrar aldrig en tatuering och jag har lovat mig själv att aldrig ta ur en piercing så dom får sitta där.
Alla uppbrott lämnar ärr i själen och mina råkar synas på kroppen också.
Jag ångrar häldre saker jag har gjort än sånt jag inte har gjort!

Jag borde sitta hemma och gråta men den här gången mår jag för dåligt för att göra det, Jag gråter i bilen när ingen ser för att jag har så många som bryr sig om mig så dom blir så upprörda när jag gråter.
Berga sa förut att han aldrig har sett mig ledsen,det har han, han vet bara inte om det.
Jag vill inte att alla ska tycka synd om mig, Jag vill inte bli klappad på huvudet och synd-om-tyckt, jag vill ha en kärring-smäll och pepptalk!



You self destructive,
Little girl.
Pick yourself up,
Don't blame the world.
So you screwed up,
But you're gonna be okay.

Jag läste nyss en krönika som en ung mamma skrivit om sin egen mamma och då kunnde jag ju inte hjälpa att tänka på min egen mamma lite, så nu ska jag berätta om min lilla Mamma.

Min Mamma har inte haft det lätt och många gånger har hon förtjänat en medalj, inte för att hon står ut utan för att hon fortfarande älskar mig. 
Vi kan börja från början när till och med jag var lite och söt, fast på mitt egna lilla sätt.
Mamma och pappa hade gått i nio månader och funderat ut ett namn till den lilla grodan som härjade i magen och min käre far, som har hela sitt liv haft ett bilintresse, tyckte så klart att jag skulle heta Mercedes medans min mor hade hela livet planerat för den här lilla flickan: Hon skulle heta Agnes, va en pluggis, ha runda glasögon, små flätor och basker. Redan där gick allt åt skogen när jag kom ut och såg inte det minsta ut som min mammas Agnes så jag fick heta Lisa.

Mamma köpte små hattar till mig som hon tyckte var så fina och hon satte upp små frisyrer med färgglada hårsnoddar men så fort jag satte mig i skolbussen och vinkat till Mamma så åkte hatten ner i skolväskan och hårsnoddarna slets ur och sågs aldrig mer igen. Hon har ofta pratat om den där flickan hon aldrig fick.

När jag kom i tonåren var när det riktiga helvetet började, allt började med en Dyslexi-diagnos och forsatte med tonårsrevolt och magnetröntgen av hjärnan för att utreda varför jag helt plötsligt blev hulken och började slå alla när jag blev arg. 
Tyvärr måste jag erkänna att mamma ofta föll offer för mina vansinnesutbrott och jag fick henne att gråta aldeles för många gånger. 
Endå gav hon aldrig upp! Jag har hört talas om mammor som skickar sina döttrar till hem för att dom inte orkar mer och jag tror inte min mamma orkade så mycket mer häller men hon gav inte upp. 
Min mamma satt med mig på varenda läkarbesök, spykologbesök och polisförhör och jag älskar henne i bitar för det!
Om hon hade gett upp då hade jag nog inte suttit och bloggat nu.

Jag hade även en perjod då jag gick efter henne runt i huset och låtsades att jag va utveklings-störd eller då jag envisades med att dyka upp på föreldramöte i orange helly hansen, uttöjda hål i öronen och hår som inte blivit kammat på två veckor. 

Nu är jag vuxen men jag gör henne fortfarande besviken och irriterad ibland men jag tror ändå att hon är lite stolt över att jag går min egen väg och inte bara följer med alla andra.
Det är ju hon som har lärt mig att jag inte behöver vara som alla andra för att vara bra och även om jag inte var duktig i skolan som hon var så var hon alltid stolt över mig när jag gjorde mitt bästa.
Det är min mamma jag har att tacka för att jag är den jag är och trivs bra med det och det har varit mycket viktigare än bra betyg!


Hon kommer aldrig att jubla när jag tatuerar mig eller när jag rapar vid matbordet, hon kommer nog aldrig vilja sitta och maraton-prata i telefon heller men så länge hon säger: "puss för fan" när vi lägger på så kommer hon aldrig att kunna göra mig besviken.

Jag har nog alltid haft en grej för fönster, hemma i mitt första rum hos mamma och pappa brukade ligga och titta ut på månen när jag inte kunnde sova, det är svårt att föreställa sig månen där om man inte har sett den. Det är kålsvart ute och helt målnfri himmel och en stor gul måne aldeles utanför fönstret.

I mitt andra rum brukade jag tjyvröka lite utanför fönstret på garagetaket och en gång såg jag en storm på håll som var kanonfin! det var en klunga med moln på kanske 3 kilometers håll som åskade som fan.
 
Här i solna brukar jag sitta i köket och titta ut på alla andra fönster, på alla som sitter uppe på nätterna och tittar på tv (då blinkar det blått) och på folk som går och släcker lampor och borstar sina tänder samtidigt, dom ser ofta lyckliga och kära ut och man kan inte hjälpa att tänka om dom verkligen är det.

Tänk om livet vore som en musikal!
Även fast man inte kan betala hyran så kan man fortfarande brista ut i sång!
Man kan vara hur olycklig som hälst men fortfarande dra en liten truddilutt om sitt brustna hjärta eller varför inte besjunga alla orättvisor på 60-talet!

jag skulle kunna ge mycke för att kunna få med hela ekonomiavdelningen på jobbet att dansa loss i en perfekt synkad koreografi till Maniac!
Tänk om alla på gatan gick bananas och sjöng en 5 stämmig sång som skulle heta "YES idag är det lön"
Eller om man skulle höra små trumpeter som trappas upp till en hel symfoniorkester tills man på ren automatik drar igång en liten ballad vid ytterdörren:
"Att jag inte kom ihåg!
Min H&M-katalog!"
Visualisera galna jazz-händer och steppsteg så ser det lika coolt ut i era huvuden som i mitt!

Just nu sitter Jo och får damp på all reklam. Det finns få saker han hatar mer än reklamer som ska befria oss från illaluktande flytningar och racer-bajs, för att inte tala om Jamba-reklam som ska blåsa oss på 40 kr i månaden för att få privilegiet att ha en ekorre på hög på E som sjunger Fairytale.
Personligen så hatar jag reklamen för ett läkemedel som ska hjälpa superbra mot munsår, men i reklamen framgår det inte att tuben är pytte-liten och kostar 100 spänn!

Det finns även vilseledande reklamer som vill att vi ska skämmas för att vi inte gör allt själva!
Ett företag som har färdiga bakverk, jag har inte smakat probukterna men jag har förtroende för företaget så jag skulle tro att det är gott, det jag inte förstår är varför ska vi lura våra gäster att vi har slavat och bakat skiten själva?
vad hände med uttrycket: det är ju tanken som räknas? 
Der kanske är dags att mynta ett nytt: Det smakar skit men jag har bakat den själv!
 
Dagens samhälle förespråkar ju uppenbarligen halvfabrikat eftersom det serveras på nästan varenda förskola och vårdhem i landet.
Budskapet är alltså att vi ska göra så lite som möjligt själva men inte stå för det?
När vi inte enns kan erbjuda våra växanade dagis-barn eller sjukliga gammla god och nyttig hemlagad mat, vad ska då vi vara om 10 år?
Svar: vi kommer att sitta i våra hem till bredden fyllda av skitsnack från tv!  

Jag fick precis fan för något jag inte förtjänade. Det är något som hör till normaliteterna på det här stället så jag tar inte åt mig, dessutom tar jag inte åt mig order från någon som bara tror att han är min chef. Vi har låtsas-chefer på det här stället, sådana som tycker att dom är chefer men som inte har varken mer i lön än oss andra eller för den delen ett visitkort. 

Är jag en dålig människa när jag säger att jag blir lite skadeglad när han är arg?
Han bli ännu argare om man går omkring och  flinar och småsjunger för sig själv då börjar han smälla med lådor och skåpdörrar.  
Det är han själv som mår sämst av att gå omkring och va förbannad, när dagen kommer då han har anledning att bli arg på mig så ber jag om ursäkt.

Läste på trevoltbilling.blogg.se nyss, där skrevs det om bloggfenomenet och en person komenterade på inlägget med att denne bloggar för sin egen skull och inte för andra, jag kan inte tala för andra men jag bloggar INTE för min egen skull!
Jag bloggar för att ni, Kära läsare, ska få dela mina extremt emenenta historier! för att jag har något att tillföra bloggvärlden! och för att mitt ego ska bli det största i hela världen!
vad jag vill säga är nog att dom flesta bloggar för sin egenskull, för ens eget ego. 
// storbloggaren=P  

just nu befinner jag mig i en tid i livet då jag inte kan låta bli att älska att hata saker, eller för den delen hata att älska saker!
Jag hatar mig själv för att jag inte kan lägga ner min bok, inte för att det är en bok men utan för att det är manga!
jag kämpar så hårt för att vara cool men d går ju helt åt skogen när man förälskar sig i en mangaserie!
Inte nog med det så har jag snöat in på en anime-serie! jag hatar mig själv för att jag har blivit nörd! men jag älskar det! 

jag känner även en hatkärlek för wondergrans (som det kallas hemma) eller även kallat doftgranar eller wonderbaum. Vanlij-wondergrans tar mig genast tillbaka till början på 90-talet då familjebilen var en högt älskad mercedes. Vem kan låta bli att mysa vid tanken på sitta och puttra fram i en trött diselbil när termometern visar 25 plusgrader och allt luktar vanilj. Bilminnen ligger mig extra kärt om hjärtat eftersom dom ofta har min pappa i huvudrollen. 

Wondergrans med nybilsdoft är min mammas grej, kan hända att det beror på att hon aldrig gillade gammbilarna som familjen hade. Hon köpte sin första nyare bil när både jag och min bror hade flyttat hemifrån och den bilen osar av nybilsdoft. Personligen hatar jag den äkliga doften men namnet är helt oslagbart, döpa en doft efter något som egentligen inte har någon doft?! vad kommer härnäst? wondergran med doft av källvatten, sommarbris eller fjälltopp? 
Vaktmästaren som jobba här luktar precis som nybil, jag ska ge hans fru ett julklappstipps.