Jag läste nyss en krönika som en ung mamma skrivit om sin egen mamma och då kunnde jag ju inte hjälpa att tänka på min egen mamma lite, så nu ska jag berätta om min lilla Mamma.

Min Mamma har inte haft det lätt och många gånger har hon förtjänat en medalj, inte för att hon står ut utan för att hon fortfarande älskar mig. 
Vi kan börja från början när till och med jag var lite och söt, fast på mitt egna lilla sätt.
Mamma och pappa hade gått i nio månader och funderat ut ett namn till den lilla grodan som härjade i magen och min käre far, som har hela sitt liv haft ett bilintresse, tyckte så klart att jag skulle heta Mercedes medans min mor hade hela livet planerat för den här lilla flickan: Hon skulle heta Agnes, va en pluggis, ha runda glasögon, små flätor och basker. Redan där gick allt åt skogen när jag kom ut och såg inte det minsta ut som min mammas Agnes så jag fick heta Lisa.

Mamma köpte små hattar till mig som hon tyckte var så fina och hon satte upp små frisyrer med färgglada hårsnoddar men så fort jag satte mig i skolbussen och vinkat till Mamma så åkte hatten ner i skolväskan och hårsnoddarna slets ur och sågs aldrig mer igen. Hon har ofta pratat om den där flickan hon aldrig fick.

När jag kom i tonåren var när det riktiga helvetet började, allt började med en Dyslexi-diagnos och forsatte med tonårsrevolt och magnetröntgen av hjärnan för att utreda varför jag helt plötsligt blev hulken och började slå alla när jag blev arg. 
Tyvärr måste jag erkänna att mamma ofta föll offer för mina vansinnesutbrott och jag fick henne att gråta aldeles för många gånger. 
Endå gav hon aldrig upp! Jag har hört talas om mammor som skickar sina döttrar till hem för att dom inte orkar mer och jag tror inte min mamma orkade så mycket mer häller men hon gav inte upp. 
Min mamma satt med mig på varenda läkarbesök, spykologbesök och polisförhör och jag älskar henne i bitar för det!
Om hon hade gett upp då hade jag nog inte suttit och bloggat nu.

Jag hade även en perjod då jag gick efter henne runt i huset och låtsades att jag va utveklings-störd eller då jag envisades med att dyka upp på föreldramöte i orange helly hansen, uttöjda hål i öronen och hår som inte blivit kammat på två veckor. 

Nu är jag vuxen men jag gör henne fortfarande besviken och irriterad ibland men jag tror ändå att hon är lite stolt över att jag går min egen väg och inte bara följer med alla andra.
Det är ju hon som har lärt mig att jag inte behöver vara som alla andra för att vara bra och även om jag inte var duktig i skolan som hon var så var hon alltid stolt över mig när jag gjorde mitt bästa.
Det är min mamma jag har att tacka för att jag är den jag är och trivs bra med det och det har varit mycket viktigare än bra betyg!


Hon kommer aldrig att jubla när jag tatuerar mig eller när jag rapar vid matbordet, hon kommer nog aldrig vilja sitta och maraton-prata i telefon heller men så länge hon säger: "puss för fan" när vi lägger på så kommer hon aldrig att kunna göra mig besviken.