Ännu en gång så inbillar jag mig att jag äntligen har insett vilket sinnestillstond jag befinner mig i men sen förstår jag att jag är lika vilse som vanligt.
Jag känner mig som mig själv när jag är bitter och okär, när jag vill hoppas på att jag äntligen hat träffat någon blir jag per aoutomatik inte mig själv längre utan ett tomt skal av det ja va när jag levde och dom kännslorna jag känner då känns som dom inte är där för tt stanna och jag är hela tiden nervös för vad som ska hända när dom tar slut.
jag tycker om mig själv när jag är bitter singel då behöver jag aldrig bli besviken och det känns tröstande och tryggt.