... Och fortfarande känna saker som man aldrig känt förut?
Man tycker att puberteten borde ha klarat av alla känslor så man liksom vet vad som väntar men hjärnan uppdaterar sig som en iphone och hittar på nya.
Jag har liksom följt hjärtats väg och bara känt efter inte tänkt efter så mycket efter som jag är så trött på att tänka efter. Allt har känts underbart och och jag har lyckats skita i vad som ska komma efter jag har bara gjort det som känts bra och inte det som för väntats.
Idag blev något lite verkligt och nu är jag plötsligt lite rädd. Alla dom här "tänk omen" kom ikapp och jag har faktiskt något att förlora på det här om det inte går bra, samtidigt som att jag kan vinna på att det går dåligt och förlora på att det går bra. Ja ni hör ju!
Jag är rädd för att vakna och inte känna så här mer samtidigt som jag är rädd för att aldrig kunna känna mer. Jag är framför allt lite rädd för vad som finns bakom den här rosa dimridån av första intryck.