Jag gör mitt bästa för att inte deppa över beslutet att blåsa av hela kär på avstånd grejen. Det går sådär, antar att alla sitter i hallen och lyssnar på Molly sanden samtidigt som dom storgråter.

Det värsta är att jag inte exakt varför jag är ledsen. I grund och botten så är det nog för att jag känner mig blåst.
Jag har inte just haft problem att fixa killar men när jag hittar något som jag vill ha så får jag det inte.
Jag är arg och besviken och jag vill veta vad jag har gjort för att förtjäna att vara kär och lycklig.
Jag har liksom kommit i den åldern då alla gifter sig och skaffar barn, även jag är ju en av dom flickorna som vill träffa min drömprins och skaffa barn och leva lyckliga i alla sina dagar men i stället blev jag en hoppfull, naiv 25åring med fortplantningsutmaningar.
Med andra ord, inga barn för min del och när det gäller dejtandet så ser det lite mörkt ut.
Jag vill ha June Carter/Cash-kärlek
Jag vill va dirty dancing-kär
Jag vill ha en huset fullt-familj
Jag vill träffa en helt egen Harry goldenblatt