När jag blir så där ultraledsen som bara tjejer blir så kan jag nästan ta ett steg ifrån mig själv och se hur patetisk jag ser ut.
Är det onormalt att hantera sin olycka som tredje person.
Sedan jag kom hem från jobbet har jag suttit på hallgolvet och lyssnat på deppiga låtar med darrande underläpp och skakande av karatetårar som forsar och känt mig oönskad och värdelös.
När är det min tur att få det jag vill ha?