Nu är jag hemma efter en dryg vecka i Norrland.
Under den här veckan har huset (som är byggt 1985) hunnit bli både vatten och strömlöst.
Jag är inte uppväxt i en lappkåta det är bara det att när man har byggt sitt hus längst ut på elnätet och har eget vatten så blir det så och det passar inte mig längre. Jag vill att elen ska funka och vattnet ska komma när jag vrider på kranen, tunnelbana är ett plus!
Det här får jag kritik för eftersom mina släktingar tycker att timrade små stugor med kamin är definitionen av lycka. Självklart får alla ha sina åsikter men jag tycker det är tråkigt att jag blir kritiserad för min, som vanligt.
Är det fult att växa upp på landet, flytta till stan och inte längta tillbaka?