Idag hälsade vi på min farbror och faster i deras lilla hus på landet.
Jag sa som jag tyckte, att jag själv aldrig skulle kunna bo så men att dom har det bra där för som gillar ju det.
När vi kommer hem så säger min mamma:
- ja men du vet vell att han är sjuk? Det är det han menar med att inte kroppen orkar.
Som vanligt så har jag inte fått veta ett jävla Piss och hon hasplar ur sig sånt som om det vore dagens rätt liksom.
Nej jag hade inte en aning och exakt så här gjorde hon när min mormor blev sjuk och min mormor klarade sig inte, min farbror kommer att klara sig men han är fortfarande sjuk.
Sedan mormor dog så blev det liksom så påtagligt för mig att sjukdomar faktiskt vinner ibland och det skrämmer liksom mig.
När min mamma beter sig som om det är något som jag borde veta så blir jag arg, jag kan inte veta allt och allt rinner inte av mig!
Jag blir rädd när Dyrbara och oersättliga människor blir sjuka men det är inte ok att bli det enligt min mamma.

Igår när alla va på topp så gjorde vi den där leken när man skriver en mening och sen lämnar man ett eller två ord och viker bort så fortsätter personen brevid, så här blev det:

Det var en gång en prostituerad som hade hiv. Han hette pär och hade en så jävulskt stor pung att frizell storknade men cheriffen var påväg till krogen därefter gick han till garderoben där hans slavinna var.
TA DEN DJUPT!!!!
I näsan och titta inte på fingret efter för att sexleksaker va lite överkurs så alla gick hem och svepte varasin flaska polsk fulvodka.
Slut

Det här är som ljuv fyllepoesi!

Vid 12 somnade jag på soffan efter en halvseg hemma fest utanför övik. Efter ca 30 min kommer en kille och ska kladda på mig och jag motar bort. Efter ett tag skiter jag i det och går och lägger mig i sängen och efter ca 30 min får jag sällskap, en ok deal eftersom han faktisk äger sängen. När jag har motat bort honom för 6 gången så ger han sig. Då kommer snubbe nr 2 med tjej nr 2 och dom börjar göka på muggen, länge. När dom är klara somnar dom på soffan och då tänker jag:
-nu får jag sova!
Det tar 5 min så börjar aset bredvid att snarka!
Bara några timmar till så kan jag köra hem sen!

Det är så konstigt hur man blir skadad fast man aldrig tappar hoppet.

Man dejtar, träffar någon bråkar och blir sviken. Ofta, även fast man är den som dumpar, så brukar man ha blivit sviken på något sätt.
Då gör man enligt konstens alla regler och kommer över det hela sen bestämmer man sig för att lägga fokus någon annanstans, karriär, resor eller på figuren och då! Då när man inte letar eller dejtar då dyker dom upp.
Och när man hittar någon med massor av potential och som säger saker som får en rodna över hela kroppen och flina dumt så blir man misstänksam. Det är liksom svårt för en flicka som har gått genom livet med as att tro på att det verkligen finns bra killar fast man inners inne vet att dom finns, andra hittar dom ju!

Nu när jag är ledig så har jag påbörjat en renovering av mig själv. Jag har börjat med ett tandläkarbesök och nu ska det fortsätta med ett besök hos optikern, nu ska jag skaffa nya brillor eftersom jag har tappat bort dom gammla. Jag har sytt massor av kläder och det är nog det enda som inte kommer att kosta mig pengar. Dessutom kommer jag att komma hem som en helt ny utvilad människa efter sen här vistelsen i Norrland.

Tidernas största kärleksfilm ska gå på bio igen, och den här gången i 3D.
Jag pratar så klart om titanic och jag kommer att få gå med en kompis. Inte för att jag klagar, jag älskar mina vänner men jag skulle inte tacka nej till att bli upphånglad till en dåligt gjord sexscen i en bil eller varför inte bli lite tafsad på under "im the king of the world".
Det var länge sen någon gick på smetig kärleksfilm bara för min skull och nog för att jag är helt inne på hela "ensam är stark"-grejen men ibland vill även starka flickor smygböla lite i biomörkret tillsammans med någon som låter en välja smak på popcornkryddan bara för att det är viktigt för mig.
Jag tror jag gör som förra gången titanic kom, jag hyr dvdn och ser den ensam hemma när ingen ser för den dagen jag går på bio ensam kommer inte att komma snart.

Jag har blivit en av dom som jag hatar. Jag sitter och flinar dumt samtidigt som
Jag snurrar sladden till hörlurarna runt fingret. Jag skulle kunna skjuta mig själv. Haha

Här följer 5 bra anledningar till att man ska gifta sig. I alla fall är det vad jag jE kommit fram till.
1. Öppna syltburkar. Idag fick jag äta blåbärssylt i stället för jordgubb (som jag egentligen var sugen på) eftersom jag helt enkelt inte fick upp locket, en bra man måste kunna öppna syltburkar.
2. Gå ut med sopor. av någon anledning så är det den uppgiften som är tråkigast, mina påsar står kvar i hallen tills jag tar hem en kompis som kan ta med påsen ut när dom går.
3. Bära hem matkassar. Jag hatar att konka hem tunga kassar och jag får alltid stora blåmärken på mina välsvarvade lår av dom här jävla kassarna.
4. Laga min dator. Min utsökta rosa dator är just nu fullproppad med virus och en riktig man måste kunna bota såren från min osunda porrsurfning;p
5. Deklarera. Dock är det inget måste men det är en sak som jag värkligen avskyr, även fast det bara är att skicka ett sms så kan jag bli så där omoget jättearg när jag inte fattar vad som står på den där jävla deklarationen.

I morgon ska jag på födelsedagsfest hos en sv mina bästa vänner. Till saken hör att att jag brukade dejta hennes son (som förövrigt är 27) och han dumpade mig, ville inte ha en relation och hittade en ny efter en vecka. Det sved kan man säga och nu är det vell mer eller mindre överspelat men jag hade gärna velat ha en "på papperet" asbra dejt med mig eftersom han tar med sig sin tjej. Nu lyckades inte det och så här i efterhand är det kanske inte så bra ide så jag ska nog dyka upp och vara sjukt snygg och vara snuskigt trevlig i stället. Bara för att visa att jag minsan inte är långsur och bitter utan grym. Dessutom så är det ganska länge sen så det kanske är dags att begrava stridsyxan.

Idag skulle jag inte tacka nej till att ha en varm man i sängen i stället för två varma katter. Dessvärre har man blivit lite kräsen med sånt nu på gammla dagar så det blir nog att mysa ner sig ensam ikväll med.

På mitt jobb är medelåldern ca 50. Jag är yngst och kommer nog att bas det ett tag.
Ibland händer det att det blir trångt vid kaffemaskinen och sånna gånger händer det att man, helt ofrivilligt råkar känna lukten av en kolega, så va fallet idag. En av dom äldre luktade klimakterie-delux!
Senare på dagen skulle jag gå någon annanstans och fick frågan:
-var ska du?
Då var det nära att jag vräkte ur mig:
- jag ska på toa, eftersom jag faktiskt menstruerar fortfarande!
Det sa jag så klart inte men dumma frågor borde ju få dumma svar. Varför ska dom veta var jag ska?

Snart kanske jag ska få en rumskompis och då flyttar jag ut ur sovrummet, det ska faktiskt bli mysigt. Då kan jag se på tv tills jag somnar och har ett rum mindre att städa.

Nu i efterhand tycker jag att alla inlägg jag skrev när jag va deppig är astråkiga men dom kanske va nödvändiga.
Jag vill att tiden ska gå så något händer, sommar skulle va grymt till exempel, eller kanske ett lönelyft?
Skulle va grymt om mina drömmars man kunde dyka upp i dörröppningen och ta en med storm också.

Idag fick jag höra en massa saker på jobbet och det är ganska vanlig men oftast rinner det bara av men jag blir lite ledsen när jag inte får vara den jag är. Jag ber häldre om ursäkt än om lov och jag ångrar häldre saker jag gjort än att jag aldrig gjorde dom, annars är det ju inte jag. Jag gillar inte när dom tycker att dom har rätt att tala om för mig vad jag ska känna och vad jag borde göra.
Vist att jag ibland blir lite hängiven till mig magkännsla men det känns ju så bra! En dag kanske det kanske aldrig slutar kännas bra? Och hur ska jag veta om det är så om jag inte kastar mig in i det och se hur det går?

Jag är inte en sån som är nöjd med att sitta hemma och vänta på att det ska lösa sig.

Just nu har jag en helt fenomenal magkänsla och tänker nog försöka följa den om det går och om ödet vill för den här magkänslan har jag aldrig haft förut och om jag landar på ansiktet och med krossad näsa och krossat hjärta så tar jag tag i det då för just nu känns det bra! Skitbra!

För ganska precis en vecka sedan satt jag på den här hemsidan man kallar Facebook och hade precis tänkt gå och sova då jag får ett medelande och för att vara artig så pratar jag en stund. Den som skickar är ingen speciell, en kompis till några skåningar som Hanna-banan snackade med för några veckor sedan, men allt eftersom så byter liksom samtalet ton och det blir ganska flörtigt. Jag kommer på mig själv att dra det ena skämtet efter det andra och samtliga kan misstolkas. När klockan blir halv 12 så undrar han om han kan komma förbi och även fast jag borde så säger jag inte nej. När han kommit fram till att tåget tar för lång tid och tar en taxi hem till mig så dyker han upp i min stökiga hall och kläcker ur sig artighets fraser som: "vad fint du bor" och "söt katt".
Eftersom jag egentligen skulle sova så bjuder jag in honom i sovrummet för att se ett avsnitt av äkta människor och min plan va att han kanske kunde sova över så kunde vi kramas eller så, jag hade nämligen kommit fram till att jag skulle sluta med engångsliggen och bara dejta tidigare samma dag.
Efter ett avsnitt så pratar vi och vi kommer väldigt bra överenns, han är till och med ganska smart... Och snygg!
Det slutar med att han frågar om lov för kyssa mig och vi bara råkade ha norra Europas hetaste sex.. Tre gånger.
Två dagar senare flyttar han till Dubai och jag kanske aldrig mer får träffa honom, typiskt min tur!!!
Jag vet att jag borde försöka tänka på något annat men jag vill inte! Kan kanske inte häller.

Nj är jag på väg till jobbet och i morse gjorde jag som jag brukade, klev upp, drog på mysbyxorna och alldeles innan jag skulle gå kom jag på att jag hade glömt att ta på trosor! Tänk om jag hade gått till jobbet och kommit på det när jag skulle byta om till arbetskläder? Haha fan va jobbigt.

Varför har alla föräldrar små porslinsfigurer på sovande barn? hyser man någon form av förhoppning att deras egna barn ska bli lika fromma och evigt sovande som dessa?

I torsdags var jag på en krog med några kolegor och jag förnekar inte att jag gick på hårt på spriten men jag har flera timmar som är helt tomma för mig. Som tur va så lämnades jag aldrig ensam. Sen gick jag till jobbet och började må pyton, när jag kom hem på fredagen så var jag så himla trött men kunde inte sova så jag tog ett sömnpiller på eftermiddagen och sov en stund sen kröp det i kroppen hela kvällen och gick inte över fören prins valium kom och räddade mig. Nu är det lördag och ha knappt kunnat äta på två dagar. Jag känner igen det från förr i tiden och jag är ganska säker på att jag blev drogad i torsdags. Vilken tur att man har underbara änglar omkring sig som hjälper till. Jag är enormt tacksam för vem vet vad som hade hänt om jag hade gått hem själv.

Nu när det är vår så måste jag bara glo lite drömskt ut genom fönstret. Solen skiner och jag vill nästan jämt vara någon annanstans. Jag vill bli någon och träffa folk och framför allt hitta någon att älska. Jag har perioder då jag känner mig som en fisk i en skål och bara tittar på allt utanför. Varför blev jag begåvad med den här rastlösheten?