alldeles nyss frågade jag migsjälv var romantiket i mitt liv tagit vägen?
och för en gångs skulle så tror jag inte mitt romantiklösa liv beror på mitt förhållande, hade jag inte haft Truckis så hade nog mitt liv varit svennit, platt och dött bortom all räddning.
jag har inte tid att hänge mig till böcker, jag har inte tid att sitta och se fram emot att se en film eller för den deles sitta och fundera på vad som var bra med filmen. Jag har ingen tid att ringa mina vänner och prata om filmer och böcker eller tid för att leta efter en bra, saftig värklighetsbaserad bestseller och sen sluka den i tårar för att man blir så berörd.

förr brukade jag sitta på tunnelbanan och titta på folk och fundera på vad dom har gjort, vilka dom är eller så men nu åker jag två hållplatser på morgonen och den tiden använder jag till att läsa rubrikerna på metron som jag snodde till mig på vägen ner till tuben. förstår ni vad livet blir innehollslöst när man stänger ute alla intryck från andra människor och inte låter sig ryckas med och leva sig in i något?

jag har arbetat bort min livskvalitet och min uppfinningsrikedom, tur att plugget snart är slut och att jag har sagt upp mig för livskvalitet är fan nödvändigt.